att skiljas är att dö en smula.

Jag har ännu en gång lyckats uppfylla kvoten för fotografier i en blogg. Känns som att de har tillräckligt mycket utrymme för de mer klassiska och textbaserade bloggarna. Men jag känner att min blogg utan fotografier vore som katter utan päls, dvs något av en besvikelse.

Har promenerat, strosilerat och filosoferat runt på stadens gator och torg och har upptäckt saker om staden med även om mig själv. Jag har utarbetat skills, jag aldrig trodde skulle vara nödvändiga och jag har lärt mig väldigt mycket om stadens sammansättning och de olika områdernas karaktär.

Jag har ägnat mig åt nostalgi, ältande och framtidstro. Jag har gått ensam eller ihop med en av de kära. Jag har kommit på att promenerande utan musik är både utmattande och tråkigt men den största lärdomen av alla är ändå att jag nu kan både stoppa in och ta ut snus enbart användandes tungan.

Detta ska traditionsenligt firas med en låt.

Så än en gång byter jag blogg. ellenpromenerar3.blogspot.com är död, länge lever ellenpromenerar4.blogspot.com.

Syns på vägarna.

30.

(Dagens färg är rosa)

Tiden har tickat på och foten har sakta, väldigt sakta, freaking jävla skitlångsamt blivit bättre. Det har varit december, jul och nu ett sprillans nytt år. Det har knappast gått någon obemärkt förbi att tjugohundraelva har gått över i det förhoppningsvis ljuvliga tjugohundratwelva.

En av mina spektakulära planer för det nya året är att försöka promenera klart alla busshållplatser i Göteborg. Efter att min fot gick sönder har jag dock tänkt om några koncept, hur gärna jag än vill och kan promenera åtta timmar i sträck, så har även jag vissa fysiska begränsningar såsom att min kropp faktiskt får förslitningsskador och då jag är relativt beroende av min kropp avstår jag gärna från detta.

Därför är planen något kortare sträckor, kanske nyttja något slags fordon ut till exempelvis Angered och ägna mig åt promenerande väl på plats. Min plan är dock att utgå från en hållplats jag redan har promenerat till och utöka därifrån.

Dagens promenerande är ett sammanslaget inlägg, då foten som sagt är på bättringsvägen blev jag nästan för exalterad så jag promenerade både igår och idag, vilket just nu känns.

Jag började gårdagen alldeles för sent då jag varit uppe halva natten försjunken i pyssel och tv-serier, så kan det hända att jag vaknade upp vid tvåtiden. Då kan jag se ut...

...såhär.

Doris nickade medhållandes och instämmer i att även hon tycker att metal är sjukt tufft. På den här bilden kan man se ett ohyggligt vackert kort på mig brevid spegeln. Det är något av en välvald stratergi att placera ut horribla kort på mig själv brevid blanka ytor, så att den bilden man ser reflekteras alltid är snäppet bättre än kortet.

Jag drog i vilket fall på mig apostlaskorna, och drog än en gång sönder mitt skosnöre. Min plan var att införskaffa nya sådana häromdagen, men väl i affären så var det massa små varelser, i folkmun kallade barn. Så jag fräste lite charmigt och får än så länge stå mitt kast.

Vä utanför dörren, blir jag genast ställd inför ett dilemma inför dagens vandring. Min inre kompass pekar mot hisningen, men frågan är vilken väg man ska ta. Ibland blir man trött på att vandra samma gata upp och ner, och då jag precis (i detta nu) krönte 2012 till omväxlingens år (hört att det förnöjer), spatserade mina ben med tillhörande fötter över Masthugget.

...På denna sten stod det innan en staty på en jättesöt men ack så liten vit björn. Tanken som slog mig var att jag aldrig är tillräckligt snabb och idéen om att denna björn skulle ha passat väldigt bra in i mitt hem.

Promenerade vidare till Paradisgatan, där jag förnöjsamt slog ner på takten för att ägna mig åt nikotin, då jag till min förskräckelse och relativt massiva vrede kom på att jag tagit med min lightdosan ut i världen. Ett stopp på närmsta affär gjorde livet betydligt mer hållbart och promenaden kunde fortsätta utan ond bråd död.

Kom ner mot Fjällgatan och hittade vackra luftskyddsmärken på byggnaderna. Vilket jag av relativt osäkra källor fått reda på var emblem som gavs till husägare som hade donerat pengar till luftvärnet under andra världskriget i syfte att skydda Göteborg från angrepp.

Promenerade vidare mot Majvallen, som är något av vaggan för reklamsabotage i Göteborg, vilket jag anser vara en väldigt vacker och genomtänkt idé.

...dock så hade just dessa pelares reklamsatbotage i sin tur blivit saboterat, vilket man kan luta sig tillbaka, ta en snus och skrocka ironiniskt åt.

Promenerade vidare genom Majorna och försökte lokalisera den bästa vägen att nå Älvsborgsbron. Hittade...

...en vacker skylt som dock pekade åt helt fel håll, min färdriktning (och kärlek för den delen) är åt det motsatta hållet.

Kom till vagnhallen och beslöt mig för att denna gång inte göra misstaget att fråga ängsliga småbarnföräldrar efter vägbeskrivning. Utan som den riktiga kvinna jag påstår mig vara reda mig själv...

 ...vilket till en början kan verka läskigt, men...

...i slutändan verkar lovande.

Hittade...

...både bron och utsikten, vilket kändes logiskt.

Kom över till den förlovade ön, höjde musiken och mimade med så bilisterna fnissade. Här gick jag dock åt fel håll, även fast skyltarna sa att det var rätt håll och även fast jag inte är en cykel. I mitt felgående fick jag reda på att...

...gång-och cykelvägen (listat ut att GC, betyder detta, efter en längre betänketid än vad jag egentligen vill erkänna)  fortfarande var avstängd till Vädermotet, vilket på många sätt raserade mina planer.

Kom till Bensingatans hållplats, där jag häromsistens ägnade mig åt avancerad bergsklättring, men jag nu i vinterleran kom på andra tankar och fann...

...en awesome stig. Nästan som att vara i naturen mitt i industriromantiken.

På vägen mot Ivarsbergsmotet, hittar jag två ungdomar som klättrar över staket utan någon slags liknelse av finess. Begrundar ett slag över vad de kan ha gjort inne på skyddade områden och mindes mina samtal med säkerhetsvakterna i området (när jag jobbade natt i området) om att de fick skjuta folk som hoppade över staketen, eftersom det är en terroristhandling. Reflekterade över om ungdomarna visste detta eller om de bara ville gena.

Kom fram till Ivarsbergsmotet och kände mig nöjd med att jag snart, alldeles jättesnart skulle få påbörja hållplatsbingot.

Stannade till och ställde mig undrande till varför någon hade sågspånat en väg, det finns enligt min utsaga inte direkt brist på betong/cement/you-name-it i området. Kanske sågspån är det nya asfalt?

Kom fram till Sjöfartsverket och Rosenhill. Min fotografiska förmåga kan tas upp till diskussion, men nu ska vi inte vara sådana.

När jag jobbade i området undrade jag lite om Rosenhill och även vid detta tillfälle så varför inte klargöra. Rosenhill är något av en "fritidsanläggning" för sjömän, både inhemska och utomlands ankommande sådana. De kan tydligen chilla, data och bada. Verkar ganska gött.

Här började allt bli kallt och jävligt och jag längtade fram till mitt mål och den duschen jag ocermoniellt tänkte avkräva.

...då ser jag ut såhär, ungefär. 

Vid Vårvindsgatan hittade jag en såndär gatuadress som gjorde mig konfunderad...

...vad en Diakon är för något borde man la enligt allmänbildningen veta, men att det fanns kvinnliga sådana med särskilda namn var för mig en nyhet. En Diakoniss(A) var tydligen i kyrkans begynnelse kvinnor som hjälpte andra kvinnor att bli döpta, då man tydligen skulle vara naken. Nu för tiden verkar dock Diakonissa mest syfta till kvinnliga Diakoner.

Kom fram till Kyrkbytorget vilket blev färdens sista hållplats i det hederliga bingot. Här började jag reflektera...

...vad är grejen med tuppen? 

Mina googlekunskaper yttrar sig i att;

"Kyrkbyn är en stadsdel i Göteborgs kommun tillhörande stadsdelsnämndsområde Lundby. En medeltida kyrka från 1300-talet gav stadsdelen sitt namn"

samt att;

"Torgets stolthet speglas i glansen av sin svenska tupp."

Vilket verkligen inte säger mig särskilt mycket, så är öppen för förslag.

Här hittade jag även mystiska(?!) spårvagnsspår, måhända är detta 10ans ändhållplats, men hur fan ska vagnen då kunna vända om den inte backar hela vägen tillbaka. 

Mot Vårväderstorget!

Men hur jag än försöker så hemsöks jag av mysterier som fortsätter att poppa upp.

Bakom Wartagården hittade jag något som liknade pulkabacken från helvetet eller någon slags begravningsplats. Efter inte särskilt avancerat nätfiske på hemmaplan blev jag dock varse att detta var "dirt jumping", vilket verkar vara att hoppa med cyklar på hinder.

Promenerade vidare och beslöt mig för att inte gå upp i villaområdet där jag villade bort mig förra gången och följde därför spåren.

...Hittade en oprovocerad stol, innan jag nådde fram till mitt mål...

...Vårväderstorget ska det stå på den skylten, här blev jag glad och skuttade vidare mot min slutdestination där varm dusch, mat och tv-serier väntade.



Eftermiddagen blev till kväll och den i sin tur till natt och sedan kom den oundvikliga morgonen. Efter betydande mängder kaffe och ännu mer gnäll, begav jag mig mot mitt möte. Detta  var ganska snabbt avklarat, utan särskilt mycket ond bråd död.

Nu hade jag blivit inspirerad och beslöt mig för att ytterligare strövtåg verkade gemytligt.

Hittade den statyn som jag alltid har åkt förbi och undrat över.

Det var Polhem - den svenska mekanikens fader.

Mot korsvägen strosade fötterna, och mot mina gamla barndomskvarter.

Ahh...Carlanderska, ganska gött på sommaren måtro.

i detta gula hus gick jag på fritids och på den brandtrappan brukade jag gömma mig för mina fröknar när jag hade begått illdåd.

Kom fram till det hus som när jag var liten var ganska nyrest och var något av ett diskussionsämne. Personligen så tycker jag det är skitfult, men ändå ändå något kul i stadsbilden och om man vill ha ett runt hus ska man la få ha det. 

Mittemot ovannämnda klotformade hus så finns den fotbollsplan jag hade idrott på oändligt många år av mitt liv. Eller brännboll, eller you name it, spöregnade det inte så var vi där. 

Promenerade massa gamla utstuderade genvägar och hamnade bakom Buråskyrkan, där jag spenderat skolavslutningar rullandes på tummarna och räknat antal gånger prästen har sagt gud eller jesus. 

Nu började allt bli kallt och jävligt och känseln i mina fingrar gick åt helvete, medans jag vandrade i gränslandet mellan Göteborg och Mölndal. 

Hittade den första hållplatsen, som borde ha blivit den andra. Men nya spännande vägar i omväxlingarnas år 2012 brukar i mitt fall resultera i att jag går vilse. 

Hittade ganska snabbt de andra och kände att min kropp sakta men ändå med rasande fart började förvandlas till något av en isglass.

Här går gränsen mellan Göteborg och Mölndal.

nu var jag kall och styrde kosan hemåt.

Kom fram till Mossen, i denna lokalen var det mellanstadiedisco. Här dansade jag min första tryckare, det var obehagligt.

Under mina år i grundskolan var man tvungen att springa runt, runt Mossen som någon slags retarderad hamster utan hjul. Om man var någolunda funtad så genade man då genom detta vassträsk, man var dock tvungen att vara två, så man dels kunde hjälpa varandra över sankmarken, men även för att plocka bort grenar och barr ur den andres hår.

Vissa tog den här vägen, det gjorde även jag (idag).

 IS!!!

Kom fram till Chalmers och beslöt mig för att ringa Anna och värma mig i hennes boning.

...Här är hon!

Vi drog hem till casa de Anna, åt sushi, tjötade och kom på att den nya formen av "kryddhyllshumorik" dödar konversationer ganska lätt.

- Vem i kryddhyllan äter frukt till mellanmål?
- Citronmellis

-Vem i kryddhyllan har nötkreatur i bergskedjor?
-Koriander

Sen blev det ett adjö och jag...

...slängde fram apostlahästen och medföljande kroppshydda i en rask takt hemåt.


Lite kuriosa på vägarna;

samt lite propaganda på vägarna;